Karin vaknar av att brandlarmet tjuter. Röken har redan ockuperat lägenheten och förkolnat luften i alla rum. Det hela började med att hon för tjugo minuter sedan försökte steka några ägg. Men hon orkade inte fullfölja stekningen, utan drog sig tillbaka till sovrummet igen. Nu ligger hon i sängen. Oberörd av att röken långsamt rör sig i hennes riktning. Istället är den likgiltiga blicken fäst mot betongtakets sprickor. Hon ser ingen anledning att resa sig upp och avbryta ännu ett misslyckande. Det finns ingen ork att ta sig till köket för att skölja ur stekpannan med kallt vatten, och sedan vara duktig nog att sortera resterna bland matavfall. Hon vill inte längre vara duktig eller orka., utan hoppas på att det snabbt skulle bli en eldsvåda som kunde omintetgöra både henne och dessa äggfärgade väggar.
Utan vidare hör hon sonen Daniels pubertala röst som nu avbryter hennes tankebana.
”För i helvete, mamma! Det ryker ju för fan”, skriker Daniel bestämt. ”Vad säger du? skriker Karin tillbaka i ett försök att spela dum kring vads om egentligen händer. Båda försöker överrösta brandlarmet, som fortfarande tjuter. ”Herregud, måste ha somnat”, konstaterar hon högt, med en förväntan om uppmärksamhet. ”Det här får du fanimej lösa själv, svarar Daniel.
Nu reser sig Karin upp, för att sedan stänga av brandlarmet i vardagsrummet. Det var närmast till hands. Daniel tittar på henne med besvikelse från hallen, innan han går mot ytterdörren. ”Jävla fittliv”, skriker han ut i den förkolnade luften, för att sedan stänga dörren med en våldsam markering av missnöje, som får lägenhetsväggarna att dallra.
Efter att hon stängt av brandlarmet går hon till köket, iklädd en morgonrock av siden och ett par vita hotelltofflor som hon stulit under en charterresa för några år sedan. Hon går mot spisen. Tar tag i den rykande stekpannan och dess brännheta handtag och slänger sedan allt i vasken. Hon avslutar det hela genom att slå på kranen.
Nu försöker hon hitta sina gömda cigaretter bland burkarna i kryddskåpet. Hon hittar en camel, i en gammal metallburk som tidigare innehöll lagerblad. Hon tänder den med tändaren som ligger på köksbordet.
Hon röker ciggen under den nu påslagna köksfläkten och känner ångesten i kroppen. Den kryper fram. Först genom magen. Sedan vidare till bröstkorgen. Innan den stannar vid huvudet för att genomföra sitt dagliga angrepp av kraftfull migrän. Hon tänker hur självklart det är att ångesten är en man. Under hennes liv har enbart män lyckats förtära hennes inneboende lycka på samma sätt som ångesten.
Efter fem år - av arbetslöshet, rastlöshet, sjukskrivning, utskrivning från sjukskrivning och träldom via Arbetsfördelningens alla arbetsmarknadsprojekt- inser hon när hon röker under köksfläkten att ångesten nog vunnit kriget. Hon tvingas kapitulera, tänker hon. Och om några timmar kommer hennes bror och hämtar henne med bil. Han ska skjutsa henne till Lillahagens klinik. Ett dårhus, tänker hon. Men hon har bestämt sig för att bli frisk. Och lyssna till rummet långt inne i hennes inre. Ett eget ostört känslorum där hon gråter av rädsla för framtiden och sorgen av att lämna Daniel hos hans odugliga knarkare till far. I det här rummet känner hon allt och kan inte längre gömma sig bakom likgiltighetens äggfärgade betongväggar.
Men när ångesten till slut hittar Karin i hennes särskilda känslorum, avviker hennes tankar och hon ger ifrån sig en suck, innan hon slutligen hostar av sig de tre sista blossen från cigaretten.
****
Hur smakar blod? När Samir slår med sina taniga armar mot en ännu tanigare kropp, rinner blodet från Daniels båda näshålor. Samtidigt som hans uttorkade slemhinnor ger ifrån sig små mängder med blod i munnen som följd av överansträngning. Nu rinner blodet likt en flodbädd, med gemensam väg mot läpparna, tungan och munnen. Blodet har en märklig smak av stål och socker. Han undrar om invandrares blod smakar likadant. Han tror inte det. Deras blod måste smaka illa. Särskilt om det hans pappa säger stämmer om hur de lurar folk på pengar, våldtar och mördar sina kvinnor. Onda människors blod smakar illa, tänker han. Det gäller särskilt svartskallar som Samir.
Samir försätter slå Daniel med sina knytnävar. Han har fått ner honom på marken och nu inlett en belägringsposition genom att sitta på Daniels mage och sedan angripa honom med knytnävar mot ansiktet. Daniel försöker parera slagen, men det sker utan framgång.
Slagsmålet äger rum in en av loftgångarna på Lövstrandsgården, ett flerbostadsområde med hyresrätter från sjuttiotalet. Här har Daniel nu bott i ett halvår. Han bor med sin pappa efter att hans mamma, enligt pratet, hamnat på ett dårhus.
Slagen bedövar honom och han känner skälvningarna i köttet. Han är sedan tidigare van vid slagen. Förra veckan fick han betydligt värre snytningar, efter att han var sen med att öppna dörren åt sin farsa, Robert, som den just den kvällen på fyllan slarvat bort sin nyckel till lägenheten. Argsint stod hans pappa i kylan i en halvtimme, innan Daniel öppnade ytterdörren. Kort därefter fick han flera omgång med styrk, som sedan gjorde natten sömnlös.
”Samir det räcker nu för fan, sluta upp nu, kom igen”, skriker den enda åskådaren till slagsmålet på loftgången.
Det är Adam som nu uppmanar Samir. Adam är från Tanzania. Daniel och han har tidigare mätt vandras penisar i ett av cykelrummen. Under påsklovet gav de vandra kyssar på prov. Kyssarna hade doften av aprilpollen med smak av kopparbergscider.
”Vem fan kallar du arabjävel”, skriker Samir, samtidigt som han genomför den avslutande lufträden av knytnävar mot Daniels kropp.
Efter det sista slaget springer Daniel ner mot gården. Öm och svag hittar han sin cykel i en av gårdens alla kissluktande sandlådor. Det måste vara Samir som lämnat den här, tänker han. Han tar cykeln och börjar trampa, efter några sekunder har han lämnat gården, efter några minuter har han cyklat förbi Lövstrandsgården och den närliggande busshållplatsen.
Han slutar inte cykla. Han fortsätter cykla mot dårhuset.
Bild: Pexels via Pixabay.