Morfar, Dostojevskij och värdet av förväntningar
- Sam Assadi
- 4 okt. 2024
- 3 min läsning
Han håller lågstadiebarnet hårt i handen när de går förbi anonyma skogsdungar, och lyssnar till barnets svagt sammansatta formuleringar där ord från olika språk växlas likt en sedelväxling på Forex. Han rättar barnets ordföljd på det ena språket och frågar sedan hur han ska stava ett ord på det andra, medan han håller upp sitt förstoringsglas mot en dagstidning. De fortsätter gå i rask takt, hans kropp följer promenadkäppens rytmiska precision på den stig han vandrat otaliga gånger, någonstans i Smålands bibelbälte.
Han stannar och säger att han förväntar sig mer stringens, och tillägger: "Stå rakt när du talar" och "tala med övertygelse och kristallklar tydlighet." Han berättar, förhör, lyssnar och ger beröm. Han täljer ett träsvärd eller en pilbåge på vägen, medan han uppmuntrar barnet att använda fantasi, att leva i sin egen lilla litterära värld tillsammans med figurerna från boken Shahnameh om Rostam, Zal och den karaktär han ville att jag skulle namnges efter.
"Du måste läsa de stora ryska författarna," sa han ofta. "Allt du behöver veta om livet kan du lära dig av Tolstoj och Dostojevskij."
Denna vecka är det 18 år sedan min morfar gick vidare till efterlivet. Under sitt liv gjorde han ett bestående avtryck i mitt – han tillförde ett universum av författare och skulpterade mig efter sitt eget bildningsideal. Men viktigare är att han uttryckte något som allt färre gör idag: förväntningar. Han förväntade sig stora ting, att jag skulle nå min fulla potential.
Förväntan är ett starkt ord. Tyvärr har det alltmer kommit att förknippas med negativa beskrivningar, där man hävdar att för höga förväntningar leder till press, stress och psykisk ohälsa.
Detta stämmer säkert till viss del – särskilt i en tid av sociala medier, obegränsad skärmtid och en offentlig diskurs där bara de enklaste orden får utrymme. Barnen översköljs av flöden – men tyvärr allt färre böcker. Istället har prestation och karriärindividualism ersatt det fina i förväntningar om bildning och kunskapstörst. Medborgarens kunskap har blivit ett medel för karriäravancemang, snarare än ett mål i sig självt.
Inom politiken lyder mantrat: "Komplicera inte kommunikationen", där partiledardebatter reduceras till enkla svar på 300 tecken, på komplexa frågor som egentligen kräver mer långtgående resonemang. Politiker förväntas inte längre förklara de svåra samhällssystemen eller varför de behöver förändras. Istället förväntas de leverera lättsmälta, paketerade svar som bygger på vad de tror att väljarna vill höra. Vad förväntar vi oss egentligen av en demokrati när folkbildning och källkritik devalveras?
Bildning är inte ett modeord – det är ett ansvar i en levande demokrati. Vi kan inte ge upp bildningsidealet eller börja förvänta oss mindre av våra barn. De ska uppnå stora saker – precis som tidigare generationer. Att tumma på detta ideal är detsamma som att öppna dörren för populistiska politiker.
Detta gäller även integrationen och hur vi håller ihop ett flerkulturellt samhälle.
Under ett utvecklingssamtal säger klassföreståndaren: "Han pratar bra svenska för någon som har föräldrar från ett annat land." Vad betyder ens det? Ska vi ha olika förväntningar beroende på barnens härkomst eller social klass? Borde inte alla barn avhålla sig från kriminalitet, knark och istället plocka upp en bok och börja läsa?
Denna outsagda ojämlikhet i förväntningar är en stor orättvisa i samhället. Ordet "sociala förutsättningar" har dessvärre blivit en bekväm snuttefilt för att med andra ord kunna säga till vissa barn: "Du bör nöja dig med din lott i livet."
Samma år som morfar hamnade på ett hem efter sin stroke och inte längre var talbar, ropade min svensklärare i årskurs åtta mig till katedern. "Jag vill att du läser Brott och straff av Dostojevskij. Den är lång, men det kommer du klara. Läs lite varje kväll, minst 30 sidor. Jag förväntar mig att du klarar detta."
I ett av mina sista samtal med morfar satt han i rullstol i sitt rum på ett särskilt boende i Norrköping. Han kunde inte längre tala, men jag kunde. Jag höll hans hand och läste upp mitt litteraturreferat från skolan om Brott och straff.
Gustavsberg 24-10-04







Kommentarer