När verkligheten hatar dig tillbaka

Pojken står framför mig. Han bär en röd, gammal Nottingham Forest-tröja, svarta fotbollskor från Umbro och vita, skitiga nylonshorts. Han försöker, men misslyckas med att fylla ut kläderna med sina spinkiga armar. Spinkiga ben. Hans midjemått bör oroa dig. Om du inte vet hur mycket gryta och ris han får i sig varje dag, kallar du honom för undernärd. Eller ett Biafrabarn, som en av de vuxna säger på gården.

Allt sitter löst, förutom håret, som sitter där det ska. Trots att hans tics som barn tvingar honom att krulla sönder håret. Till slut får han nog av sitt krulliga hår. Han tar en sax och klipper bort luggen, ångrar sig, rakar av alltihop med pappas rakapparat. Nu ser han sjukare ut än tidigare. Men han är inte sjuk. Han saknar bara hår.

Nu står han intill grusplanen och tittar på mig. Jag ber honom sätta sig bredvid mig på träbänken. Utan ett ord vilar han sitt huvud i mitt knä. Jag drar mina händer genom hans hår. Inget sägs. Inget behöver sägas.

”Det är okej, du kan gråta nu.” Jag bryter tystnaden. Jag vet att han är rädd för den. Även om jag själv finner stillhet som en fridfull oas i ett liv av kaos. Men för honom är tystnaden en rädslans moder, en källa till oförutsägbarhet.

Nu kan något hända som du inte vet. Om du inte är förberedd. När du inte är duktig. Tillräcklig. Någon kan tysta dig med en handflata. Eller trycka ner dig på grusplanen, i en enkel manifestation från den som är välbyggd och fet mot den som är undernärd, spinkig. Alla mot Biafrabarnet.

Han får egentligen inte gråta. Pappa säger att män inte gråter. Morfar säger att världen inte ska se dig gråta – då kan de utnyttja din svaghet. Var inte svag. Var stark.

Men nu får han gråta.

Tårar rinner ner för hans kind, han sluddrar till, rycks ur sina dagdrömmar. Han älskar att dagdrömma. Han har nog redan sett det här i sina drömmar. Upplevt det förut. En av många små världar, skapade för att mätta behovet av att vandra bort från verkligheten.

Han hatar verkligheten. Och om du frågar honom, säger han att verkligheten hatar honom.

Hans huvud reser sig nu. Tillbaka till vaket tillstånd.

Jag ställer mig upp, redo att ge mig av. Han tittar upp, sedan bort. Hans blick fastnar på min skugga i gruset. Den står där, upprätt. En fullvuxen manskropp. Jag lägger min hand lätt på hans axel, redo att lämna honom.

”Glöm inte att det var jag som lämnade dig, och inte tvärtom. Förlåt att jag fick dig att tro på allt de sa.

Gråt – men glöm inte att älska.”

Kom ihåg att glädjetårar också är tårar ...