Bollen flyger förbi Adam i mål och ut genom stakethålet under målramens ribba.
”Hämta bollen, Samir. Chop-chop, fuckface det är din tur”, säger Babak samtidigt som han hånfullt klappar händerna framför ansiktet på Samir.
”Kom igen nu, Samir, det är din tur, jag hämtade förra gången”, utbrister Adam från mållinjen.
Samir, Babak och Adam spelade VM. Ett påhittat spel som går ut på att samtliga utespelare spelar mot ett mål. Den som gör mål vinner. Om ingen gör mål avgörs allt med straffsparksläggning. Det tillåtna avståndet markeras med en pepsiburk och justeras sedan godtyckligt utifrån hur mycket målvakten för stunden gillar straffsparksläggaren.
”Aja”, utbrister Samir och tar en klunk från pepsiburken.
Innan han med genomtänkta steg går mot den cirkelformade staketöppningen bakom målramen. Klättrar igenom hålet och lunkar förbi grillplatsen där Babaks föräldrar grillar persisk kebab. Han stannar och tar upp bollen, som nått fram till filten där hans flickvän Katja och Babaks syster Sepdieh ligger utsträckta. Hans blick sneglar som hastigast mot deras sammanflätade kroppar och vilsamma ansiktsuttryck. De verkar obrydda av Samir och bollens intrång i deras solbelysta tillflyktsort. Just denna del av gräsplätten bakom fotbollsplanen, en solspringa på en annars gråmulen gårdsyta.
”Är ni med?” skriker Samir.
”Skynda!”, svarar Babak.
Samir lämnar flickornas småskratt och solbadade ansikten, går några steg och avfyrar sedan en målvaktsutspark mot grusplanen. Projektilen når Adam, som tar ner bollen med bröstet.
Här spelar de varje dag. Varje sommar. Fotbollsplanens oavbrutna liv under sommarlovet är det enda som upptar deras tid. De börjar spela vid elva. De lämnar planen när mammorna ropar in dem. Likt herdar som vallar sina får.
Planen gör pojkar till män, tänker Samir. Grusplanen är omgärdat av trasigt stålstängsel med större hål utmed yttersidorna och bakom målramarna.
På en gräsmatta mellan planen och den nyligen asfalterade vägen, ligger en minnessten för Johannes. Johannes dog i cancer för några månader sedan. I livet var han besatt av fotboll, en skicklig teknisk spelare som slalomfintade förbi sina motståndare. Förra året spelades här en match mot villaungarna. Samir och Rasse-Daniel högg ner de bemedlade barnen, genom sargtacklingar och armbågar. Adam stod för passningarna. Johannes och Babak för målen. Arbetsdelningen var framgångsrik. Villaungarna var chanslösa.
Varje match lämnade upprivna grussår. Den smärtan skapar härdade män, som vinner matcher. Villaungarna är mjuka och svaga för att de spelar på det mjuka konstgräset, tänker Samir.
”Fan regnar det nu”, konstaterar Adam, samtidigt som han sträcker ut handen för att fånga en regndroppe.
”Sluta mesa nu för fan, vi kör igen”, säger Samir med ett tillrop av iver.
”Jag står i mål den här gången”, säger Babak.
Doften av grusfältets sanddamm. Ljudet av knastrande kol när grillen förbereds inför kvällens middag, den smutsiga smaken av gräs och de röda vinbärens bestickande syra. Spelar alla sommarens olika biroller. Huvudpersonen är den första droppen av regn, som sätter igång en föreställning om återfödelse och inledning. Alltet vaknar genom duggregnet. Genom rörelser mot närmsta tak, en omorganisering av liv och anordning.
”Hallå, jag och Sepideh går och badar efter maten. Ska ni med? ropar Katja.
”Klart vi ska med, vi ska bara spela färdigt här”, svarar Babak utan minsta betänklighet.
I samma ögonblick sträcker Adam ut tungan för att smaka på regnet. Han tänker att det smakar brunsocker.
*
Han slutar trampa när han kommer fram till Munkebäckstorget.
”Fan den där galna käringen får klara sig, själv”, tänker han.
”Varför ska jag bry mig om morsan, när ingen bryr sig om mig”, fortsätter han tänka.
Han parkerar cykeln under ett träd och tänker sin tvångsmässiga tankeloop:
”Jävla invandrare. Jävla käring. Jävla gård. Jävla Samir”. Han börjar sedan viska tvångstanken upprepade gånger, med samma ordföljd.
Han går in i den intilliggande tobaksbutiken. Tar en burk från kartongen med red bull som står framme vid disken.
”Kan jag få ta en rapé också?” Frågar Daniel butiksägaren med skarp stämma.
”Har du legitimation?”, frågar ägaren förvånat tillbaka.
Daniel tittar ner, betalar för redbullen, fortsätter gå mot dörren, samtidigt som han väser: ”turkjävel” i samma ögonblick som han kliver ut ur butiken.
Han sitter sedan under trädets skugga. Han sveper sin redbull på några sekunder. Efter några minuter under trädets beskydd börjar han trampa igen. Han cyklar mot skogens svalkande skugga vid Härlanda Tjärn.
*
Sepideh hade tagit sin mammas cykel tillsammans med de övriga, som nu cyklade utför den branta backen intill grönsakslandet, på väg ner mot Härlanda Tjärn. En cykelklunga som leds av Adam, nyinvandrad med cornrozeflätor från Tanzania. Han drivs av fotbollsfantasier och att få teckna sina egna seriefigurer. Undrar om det stämmer att han gav rasse-Daniel en avsugning bakom Willys, tänker Sepideh. Jämte honom cyklar Samir. Gårdens våldsverkare och clown. En irakier med grov kroppsbyggnad, som gillar att prata i skolan och som alltid får bra betyg i SO. Han är vid varje tillfälle iklädd mjukisbyxor, t-shirt och diamantliknande örhängen.
Han är ihop med Sepidehs bästa vän Katja. Katja spelar både fiol och piano för Smyrnakyrkans orkester. Hon ser ut som en blond och blek liten docka, tänker Sepideh. Med hårband och färggranna klänningar. Hennes föräldrar är högdragna och traditionella figurer från Ryssland, som ingen på gården har träffat. De ogillar att Katja umgås med Samir. Inte för att han är irakier. Men förmodligen för att han är ung och kåt, tänker Sepideh.
Babak hennes tvillingbror cyklar precis bakom Adam. Han är deras föräldrars odelade juvel. Han gör aldrig fel i deras ögon, tänker hon. Han får alltid alla rätt vid de veckovisa mattediagnoserna. Men han är också spinkig. Och ses av Sepideh som stundtals oduglig i allt som är praktiskt. Varje kväll ser hon hur han spänner sig framför spegeln och hur han ilsknar till när hon småskrattar åt att han från en dag till en annan mäter storleken på sina vader. På senare tid har han letat bekräftelse bland skolans blondiner, genom att klä ut sig till en villaunge. Han har hårband runt vaderna, kammat bak hårvaxet mot öronen och cyklar i en polotröja som deras mamma köpt under mellandagsrean.
Sepideh är den lugna. I varje fall enligt hennes själv. Fast just nu klarar hon inte av att hålla lugnet, inte med allt som händer. Handbollen. Skolan. Dansen. Och allt annat skit som folk vill att hon ska tycka till om. Hennes föräldrar tjatar dagligen om hur stolta de är över henne, och hur glada de kommer känna sig när hon blivit läkare eller ingenjör. Varför är de glada över mina eventuella framgångar? De har inte hänt än. Och framgångarna är ju inte deras. Varför gläds man åt saker man själv inte gjort? Tänker hon. Livet är inget mer än ett sken. En fasad av trevlighet och medgång. Trots att skolåret i själva verket kändes som att drunkna i ett okänt hav av saker hon inte kunde.
För två veckor sedan köpte hon därför ADHD-medicinen concerta från en langare på Hisingen. Jag behöver orka plugga om kvällarna om jag ska hinna i kapp under sommaren, tänker hon.
*
Gårdens ungar har tagit grillplatsen intill bryggorna i besittning. De dricker smirnoff utspädd med fanta, Falcons folköl, stulna starköl och varma burkar av kopparbergrscider med päronsmak. Samtalen styrs av skratten till olämpliga skämt.
Från en närbelägen skogsdunge ser Daniel deras konturer på stranden, vid badbryggorna. Formernas rörelser är en skimrande skuggteater som reflekteras i de kvarvarande smulorna av ljus när sjön nu underkastas solens dagliga tillbakaresa mot mörkret.
Han drömmer om Adams fruktiga läppar. ”Det är opraktiskt att vara så här kär”, tänker han.
Han bestämmer sig för att cykla närmare och gömma sig bakom ett av träden på stenkullen med utsikt överbryggorna.
”Katja, jag hoppar i nu”, säger Sepideh som springer ut mot bryggan. Samtligt som Katja tar av sig, och byter om till badkläder under badhandduken.
”Hörde du det där? säger Samir
”Vadå?”, svarar Adam.
Daniel ser hur Sepidehs sjunkande kropp från stenklippan. Hur figuren försvinner ner i det mörka vattnet: ”Jävla invandrare. Jävla käring. Jävla gård. Jävla Samir”, tanker han ännu en gång.
”Vad hände med Sepideh?”, ropar Katja ut från stranden.
I ett hastigt ögonblick cyklar en okänd skuggfigur förbi Katja, ut mot träbryggans slutkant, rakt ner i sjöns avgrundsdjupa mörker.
Bilden är från pixabay.