Blodkärl och köpkraft

Jag minns inte allt. Inte mer än siluetter, ofullständiga meningar och några ensamstående ord. Vissa gånger framkallas några tillrättavisande tankar som rymmer en beröring från mamma, doften av panerad vittling eller marbo light från pappas jeansjacka. Ibland minns jag även platser, sällan nya platser. Alltid i ljuset av en bekväm och tillrättalagd scen, med bekanta ansiktsdrag och vaga ljud som viskar till mig från en annan tidsrymd.

I det skede som utgör mina första 10 år i livet, flyter tiden fram som en hejdlös flodbädd, åsikter och funderingar är som strandgrus. De har för länge sedan försjunkit i mina tankar och blivit ett med floden.

Men ofrivilligt gräver jag ibland upp minnen ur flodbankens botten.

Det inträffade förra veckan. På väg till jobbet, när aprilsnön föll som ett tätt täcke av havssalt mot fönsterrutorna på buss 474. Då påmindes jag om en lika kylig vårdag i mitten av nittiotalet.

*

Mamma gör mig i ordning genom både overall och pälsmössa. Jag minns att jag hatade mössan, eftersom jag tyckte pälsen gav ifrån sig ett olustigt stickande. Sedan går jag runt i lägenheten och svettas i mina vinterkläder, medan hon bytte om och pappa fixade till sitt hår i badrummet.

Vi är på väg mot stan, som då var detsamma som Nordstans galleria i Göteborg.

Resan tar exakt 18 minuter och innehåller nästan alltid en påträngande oro av att alkisarna vid Redbergsplatsen eller Olskrokstorget skulle stiga på. Mamma tycker de väsnas. ”Prata inte med dem” eller ”titta inte på dem”, minns jag henne kommendera. Det var som hon trodde att deras beteende var en åkomma som snabbt kunde smittas vidare.

När bussen sedan stannar vid Nordstans busshållplats, fortsätter vi gåendes förbi övergångstället. Vi tar alltid den vänstra ingången. Den högra ingången intill parkeringshuset är ockuperad av alkisar, marken fylld av fimpade cigaretter och platsen luktade urin blandat med odören från den intilliggande fiskbutiken.

Vi fortsatte in i gallerian. Jag håller i min pappas hand, när vi går förbi ungdomsgängen som ockuperat en av trappavsatserna. Idag kallas trappan för ”emotrappan”. Då var de punkare.

De lyssnar till Ramones från en flyttbar stereo, men överröstas nästan alltid av gatumusikanter insvepta i indiandräkt. Min pappa älskar gatumusikanternas meditativa flöjtmusik och gav mig alltid en slant som jag varsamt fick slänga ner i deras myntfyllda gitarrfodral.

Själva Nordstan är två saker.

Ett. Hjärtat i Göteborg. Inget levande flyter igenom staden utan att passera gallerians förmak. Allt på denna plats är i omlopp. Självständiga kroppar som för stunden klumpas ihop till en grå skriande massa av vårkläder och jeans, som oavbrutet flyter mot utgången, eller stannar för att med billig reklam vallas in i en fålla av välbesökta klädbutiker.

Två. Det är en spegelbild av tillståndet i staden. Människorna som flyter förbi som blodkärl är stadens människor. Det är de som finns. De verklighetstrogna som ger staden näring och syre, genom arbete, rörelse, konst och konsumtion.

Gallerian betraktar dem förutsättningslöst. Utan att avkunna några enskilda domar, Här finns inga individer som kan dömas med blickar och regler. Endast den skränande massans taktlösa trask över gallerians granna granitgolv och de små ogenomtänkta golvfläckarna av linoleum och mässing.

I den centrala delen av gallerian finns en butik för kringflackande turister, som jag minns få besökte. Gångriktningen härifrån avgörs av familjens köpkraft, som sedan avgör syftet med besöket.

Går vi rakt fram köper vi billig vittling från Feskebröderna, som minna föräldrar sedan ugnsbakar i folie tillsammans med örter, vitlök och smör. Jag minns att jag ogillade fisken, då den var för benig. Vilket gjorde maten till en petexercis som till slut besegrade lusten att äta.

Mitt emot turistbutiken, på höger sida finns Femmanhuset och klädbutiken Kapahl. Här köper mamma två t-shirts, men betalar för en. Mina föräldrar köper alltid allt som är svenskt. Kyckling från kungsfågeln. Kött från Sverige. Kläder från H & M, Lindex och KappAhl. Det som är svenskt är synonymt med kvalité. Tillskilland från Sony Bono, en annan butik i Femmanhuset som betecknade en otidsenlig stil, med kläder från mellanöstern och Turkiet. Det spelar ingen roll var i världen produkten tillverkades. Allt från Sverige ansåg de mer trovärdigt.

Om vi istället går i motsatt riktning från informationsbutiken för turister stannar vi alltid upp vid Macdonalds, som ligger invid huvudentrén mot Brunnsparken. Här äter vi alltid lördagslunch efter simskolan.

I Macdonaldskön är köpkraften mindre viktig. Här är kostanden proportionerlig till vad man faktiskt får. Pappa köper mig en Big Mac. Den kostar 26 kronor. Vilket den också gjorde i tre raka år, från 1995 och framåt. Priset står still. Trots finanskris. Macdonalds är det närmaste jag varit det klasslösa samhället.

Innan vi lämnar Nordstans instängda lukt av cigaretter, svett och mänsklig livsångest

går jag och Pappa tillbaka till gallerians mittpunkt för att köpa tre bingolotter från en lurvig kort man i mustasch och keps, sedan ger vi oss i väg, likt soldater på väg tillbaka från en permission.

Vi går västerut mot utgången. Samma väg som emigranterna passerade för hundra år sedan när de med hoppfulla steg gick från Centralstationen, via det som idag är Nordstan, på väg mot hamnens amerikabåtar.

Bakom utgångens dubbeldörrar av glas möter vi upp Mamma, innan vi tillsammans blickar över nya båtar som nu väntar i hamn.

Bild från pixabay.