Där riset aldrig slutar koka

Riset kokar alltid hemma. I alla fall då. Och med då menar jag 90-talet. En tidsrymd inom svensk nutidshistoria som inte skiljer sig avsevärt från dagens, med rasism, en avveckling av Sosse-Sverige och kriser som ersätter varandra, likt avlösta lärarvikarier i en mellanstadieskola i Mellansverige.

I mitten av nittiotalet hade familjerna som flytt Iran som flyktingar under Iran-Irak-krigets åttiotal fått uppleva några första flyktiga år i det nya hemlandet Sverige.

Nu kokas riset i de nybyggda svenska flerbostadshusen, i namnlösa hyresrätter med husliga kök och utrullade persiska tabrizimattor som täcker hemmets alla rum.

Riskokaren av märket Toshiba arbetar tyst med att reducera ångan från basmatiriset. Den understödjs av koklocket, som är invirad i en kökshandduk för att suga till sig fukten, försvara Iraniers rätt till ett fluffigt ris och försäkra familjen om att det finns en krispig ”tadiq” som risbotten.

Musiken späds ut med det ljuva oljudet av röster från den trafikerade hallen och vardagsrummet där gästerna paketeras som konserverade sardeller. Vardagsrummets huvudsakliga prydnad är fruktskålen som alltid stationeras på soffbordet och innehåller en variation av frukter. Högst i frukthierarkin är granatäpplet, med sin syrliga smak och rubinröda färg. Soffbordet fylls sedan ut med mindre skålar fyllda med pistagenötter och assietter med små knivar. Vid en sådan tillställning är det endast otuktade barn som slukar äpplet med slafsande tuggor. En oskriven regel är att de äldre metodiskt skär upp frukten i mindre beståndsdelar, för att sedan distribuera den uppskurna produktionen till både vuxna som små gäster.

Barnen leker runtomkring sina föräldrar. Men vid lördagens ”mehmoni” genomförs ett gästspel utan barn. De pratar om barn. De skrattar åt barnen. Men leker inte med dem. Tanken är att barnen ska underhålla sig själva. I det vuxna sällskapet spelar några kort, andra schack eller backgammon. Ibland spelas det om vattenmeloner, glass eller öl. Sällan om pengar.

Några av kvinnorna talar tystlåtet om dem som inte är där. I en cirkelkrets av skvaller och retsamhet. Här kopplas skvallret om andra familjers tillkortakommanden samman med överdrifterna om de egna barnens framgångsrika liv.

I en annan del av vardagsrummet kritiserar några självutnämnda karlaktiga filosofer regimen de just flytt från. Allt var bättre under Shaens tid, säger en av gästerna. I Sverige var allt bättre under Palmes tid, säger en annan. Allt är alltid skit, säger värden som nu fullbordar det intellektuella samtalet.

I köket tillagas fyra grytor. En för varje tillåten grytpreferens med: Kyckling, lamm, nötkött och fisk. Allt lagas enligt ett väloljat band av löpande produktion, samt flera lastomgångar av riskokning. Maten serveras sedan med örter, uppskurna lökbitar och inlagda grönsaker.

Här finns inga knytkalas eller lätta sommarportioner. Endast värmen från den rykande grytan, ristäckets omhuldande omsorg och beskyddet från de vi kallar för våra egna.

En annan tänker: ”Lägenheten är liten. Men livet är stort ikväll.”

Efter maten köas sötsakerna för att sedan förbrukas med det uppkokade ceylon-teet. Avsikten med teet är att vägleda det tunga basmatiriset ner i den kroppsliga källaren.

När vi sedan omåttligt äter ur familjens festskålar av granatäpple och bränner våra läppar från det rykande teet, är det med insikten att vi just nu är trygga från världens alla vargar. I fred. För att genomleva den inövade och nyktra arbetsveckan och en fortsättning på den kulturella anpassningen i Sverige.

Efter en decennielång vandring i ett naket ingenmansland genom vardagar av kyla och regn, suckar vi fortfarande med längtan till lördagar och juninätter, dagar då riset aldrig slutar koka.

Bild från familjens fotoalbum. En lördagsfest i början av 90-talet.